Kopplets inverkan på relationen

Min personliga relation till koppel är minst sagt komplicerad. Det tog mig några år att förstå vad kopplet gör med relationen mellan hunden och dess ägare.

Givetvis är kopplad hund nödvändigt i många fall och faktiskt till och med en lag (med viss modifikation). Hunden får under vissa omständigheter vara lös under förutsättning att den är under samma kontroll som om den vore kopplad. Jag har privilegiet att äga en hund som aldrig springer bort och alltid lyssnar. Att nå dit är faktiskt inte så svårt som vissa verkar tro. Speciellt inte med en jaktavlad labrador som ju är specifikt avlad för att samarbeta.  

En av de viktigaste sakerna jag vill förmedla till valpägare är att ha valpen lös så mycket som det bara går, åtminstone de första månaderna, men helst hela första året. När valpen är lös prövas er relation och situationen kräver en ömsesidig närvaro och respekt. Ett koppel gör att både du och valpen kan bortse helt från dessa aspekter och konsekvenserna kan bli en hund som drar i kopplet, har bristande impulskontroll och inte kommer på inkallning. 

Jag kräver att min valp ska komma när jag ropar och det gör jag tydligt för den ganska tidigt. Jag börjar grundlägga träningen vid 8 veckors ålder. Desto mer jag kan lita på inkallningen desto friare liv kan jag ge min valp. 

Metoden som jag använder börjar med att jag sätter ribban vid ett rimligt kriterium, t ex att jag kräver att hunden kommer efter maximalt 3 inkallningar:

Jag lockar på valpen, den lyssnar inte, jag lockar igen på valpen, den lyssnar inte nu heller, när den ignorerar mig för 3e gången i rad blir jag arg på ett tydligt och lugnt sätt: Jag rör mig ganska hastigt mot valpen och fyar med mörk röst samtidigt som jag lutar mig fram. Jag stannar i detta någon sekund eller två för att understryka vad jag menar. När jag ser att valpen tar till sig obehaget backar jag undan mot den plats jag ursprungligen kallade in ifrån, nu får valpen en ny chans att göra rätt, jag lockar med glad röst och kallar in. När valpen nu kommer är det party (godisregn eller bus!). Om valpen inte kommer blir jag arg igen. 

Genom metoden ovan ställer jag krav på valpen med kriterier som snart blir tydliga för den. Valpen ska kort och gott veta att det blir party när man lyssnar på inkallning, att det blir konsekvenser när man inte gör det.

Jag upplever att det är viktigt att inte vara frustrerad när jag går in för att bli arg på valpen. Ilskan får inte komma från hjärtat. Jag strävar efter att vara lugn, bestämd och tydlig och absolut inte förbannad. Konsekvenserna ska vara i sådan proportion att valpen ska vilja undvika en sådan situation men utan att bli vettskrämd och förlora tilliten för mig. 

Jag är noga med att inte koppla/ta in valpen/göra slut på det roliga vid varje inkallning, bara ibland. Valpen får alltid beröm när den kommer till mig, oavsett om det är på inkallning eller om valpen söker kontakt med mig spontant. Min högsta prioritet är att valpen ska tycka att det är värdefullt att komma till mig. 

Jag försöker att bara ha valpen kopplad i de situationer som kräver det. Jag är alltid noggrann med att fortsätta kommunicera med valpen som om den vore lös, även då den är kopplad. 

Lyckas du med ovanstående, eller får samma resultat med en helt egen metod, så kan du och din hund leva ett rikt, fritt och harmoniskt liv som baseras på en trygg relation. 


Bild och text: Alice Boivie 2019-01-31
%d bloggare gillar detta: